Vissa dagar är jobbigare än andra...

Spelar ingen roll på vilket sätt, en del är bara värre.
Jag tror att jag har lyckats sova bort tårarna som brände på insidan förut, men jag vet inte. De kanske kommer tillbaka ikväll.
Jobbigt i skolan, på många sätt.
En del fattar liksom inte när det räcker, det verkar som om de verkligen vill skada människor, tycker om att stå där och titta. De bara väntar på att det ska hända. Explosionen. Och sen låtsas de som inget. Som om de inte gjort ett skit, trots att de ignorerat, sagt elaka ord och bara fortsatt hela tiden. Klaga klaga klaga. Det jävla klagandet på alla andra. Dags att ta en titt och städa upp på din egen bakgård..

och nu pratar vi bara om hur första lektionen kändes. Den andra pratade vi om blodomloppet, hjärtat, lymfarna. Börjades prata cancer, lymfkörtlar, och det enda jag kan se framför mig, och har i huvudet hela tiden var Ella. Varför förstår jag, vi pratade om allt som hon har kämpat emot, men även efter att vi pratat färdigt så kunde hon inte försvinna ur mina tankar.
Det är verkligen mycket tungt nu, på många sätt. Kan hon ha varit där och försökt att få mig att vända andra kinden till, att inte bry mig om idioterna, utan mer om studierna...?
Jag flyttade ju hit för att förverkliga min dröm, jag var lycklig. Och nu är det några småsinta människor som håller på att ta lyckan ifrån mig. Jag vill inte det.
Jag orkar inte plugga när jag har stress i mig hela tiden. Det räcker med stressen inför proven, men stress för att vara rädd för vad mina hundar gör och inte gör i en klass där alla äger hund. jag orkar inte. Sån stress ska jag inte behöva känna. Vi är alla där för att det här är vår dröm och det vi vill i vårt liv. fan att man ska förstöra för andra och göra så att drömmen känns som en mardröm för andra.

Och nu kom tårarna fram.

Jag ska ta hjälp av Ella. Jag ska ta henne till mig, krama henne så hårt så att hon aldrig mer kan försvinna och hon ska få ge mig all styrka som hon kan. För hon har gett mig mycket styrka och mycket hjälp. Nu saknar jag henne mer än på länge.
Hon kommer inte komma tillbaka, men snart så kan jag iaf hälsa på hennes grav.
Och herregud så jag längtar efter att få komma hem, till mamma och pappa!!
Och till mina vänner! Mina syskon! Jag bara längtar och längtar!
Jag saknar alla så fruktansvärt mycket!
26 dagar kvar (men jag är kung på att räkna fel). Sen är jag hemma!
Först en lång lång tågresa, men den kommer förhoppningsvis inte kännas lång!
Jag har ju hundarna (förhoppningsvis lugna) och så Alva som är ett fantastiskt sällskap! Jag längtar efetr att träffa henne med!