Längesen nu...

Men i alla fall... Meja har haft nån slags böld på ena benet. Har hållit på och smörjt och tvättat så nu har den gått ner och är ett vanligt sår. Texas har vart dålig, men är bra igen. Han måste ha slagit i nånting, var lite svullen över bröstkorgen och var ganska låg, hade ingen feber. Som sagt pigg och glad nu. Och nu Stella. Trodde först att det var för att det saltats på vägarna idag, torkade henne med blöt handduk om tassarna, men när vi skulle ut på kvällsrundan så haltade hon fortfarande. Ingen reaktion när jag klämmer och känner, benet är inte varmare än det andra. Får se hur hon ser ut i morgon. Meja borde närma sig löp nu, men det har jag trott, och hoppats ett tag nu... Vill bara att hon ska komma igenom den här "bäng-tiden" nu. Men så som de andra är och luktar på henne, så måste det va på G. Och bäng, det är hon. Envis som satan och tjurig som få. Men bara att stå ut. Tränar inte så mkt nya saker med henne för tillfället, utan vilar lite för att sen ta ett lydnadspass, med sånt hon redan kan. Då går det bra. Och inkallning inkallning inkallning. Denna nedrans inkallning som satt så bra. Jag blir bara mer och mer säker på att jag borde göra något annat med mitt liv än det jag gör nu. Men sen när det kommer till vad, så blir det svårare. Jobbet har aldrig känts så tufft som det gör just nu. Vill bara hem och gråta efter varje pass. Och i höstas trodde jag inte att det kunde bli värre. Men jag kämpar på. Tills jag hittar nåt annat...

Och så den där längtan efter sommaren, och Österlen....