Jag är ganska stolt över mig själv...

Jag, som har vart sjukt rädd för att träffa nya människor gör typ inget annat än att träffa folk jag knappt känner nu. Jag tar steget till att få nya vänner och jag har roligt samtidigt. Dock är jag lite nervös inför möten med folk jag inte känner så bra, men det brukar ordna upp sig...
Det är inte så att jag ogillar nya människor, utan jag är väl lite rädd att de ska ogilla mig. Men vad har jag egentligen att vara rädd för.

om man tänker på nu och då.. -Förr var jag en väldigt osäker tjej som klamrade mig fast på min andra hälft när jag var ute bland folk, på fest eller nåt. Hade jag inte en sån så var jag ett frimärke på en vän.
Nu bor jag här i Umeå, utan någon vän att klistra mig på, eller någon redan befintlig vän. Och jag känner mig fri. Jag står på egna ben, jag träffar människor, jag tar initiativ till att träffa dem, och framförallt så har jag kul! :-)

Jag älskar alla de nya vänner jag har, en del mer än andra, och en del förtjänar det också mer än andra. Vissa säger mycket men visar lite. Andra, de bara finns där och är roliga, söta och vips så händer det nåt å så finns de där. Och det är dem man absolut inte får glömma. Jag ska vara en sån vän för dem. En sån som finns där, som de kanske inte märker hela tiden, men som är en klippa om det behövs!