Ibland känns det som att jag har lite för mycket känslor.
Att jag förväntar mig lite för mycket.
Att jag litar för mycket på folk, tror på dem.
Är jag naiv? Är jag dum?

Den största kärleken i mitt liv har jag nog fått vinka "hejdå" till för ett tag sen nu. Och från och med nu ska jag älska mig själv mest.

Mitt hjärta har brustit och brast ännu mer häromdagen, det kan jag inte sticka under stolen med. Att få höra att vi inte borde eller ska umgås med känns så konstigt. Vi har sagt så förut, men när det kommer från den munnen då kanske det faktiskt blir så?
Hårt.
Jag överlever.
Jag kan bli starkare.
Jag är starkare nu än före.
Före tiden då.

Aaah.
Så mycket besvikelse, men också så mycket kärlek.

Fortfarande snurrar så mycket tankar, så mycket jag undrar, men jag får inga svar.
Jag kommer aldrig få svar av dig, det har jag aldrig fått.

Längesen jag fick en riktig sån ångest attack sist, kanske 2 år sen.
Men nu börjar de komma tillbaka. Känns inte som att något kan hjälpa.
Hoppas jag kan hitta mig lite trevligt sällskap.
Skapa mig en trevlig sfär att leva i.
Att älska mig själv mer än alla andra i.
Det är och ska vara mitt nya jag.
Att älska mig själv, mest och högst av alla andra.

Nu ska det bli en kaffe och snus på det. Sen bär det av till jobbet.
Så, nu ska jag samla mig. Bygga upp mig mentalt. För jag är stark. När jag själv bara vill och orkar.